I sommar har jag blivit farmor till ljuvliga tvillingpojkar. Dunmjuka runda huvud, ögon som fortfarande minns det oändliga, små händers långsamma koreografi. Deras kroppar mot mitt hjärta, andetagets töjningar blir vår gemensamma.
Den glädjen.
Tidigare i år har jag mist två nära människor. Det ofattbara att de inte längre finns här, i denna dimensionen.
Saknaden och sorgen.
Kan de rymmas tillsammans, sorgen och glädjen? Bäras av varandra.
Ja, jag vill tro det.
”Som djupet lyfter vattnet
upp till en källa
lyfter döden de levande
upp för att dricka.”
/Inger Christensen ut Brev i april