Jag håller sedan något år tillbaka i en metoduveckling ”Dansa en utställning” tillsammans med Botkyrka konsthall, ett sätt att låta kroppen själv berätta om hur en konstuppplevelse berör. Rörelsen blir en respons och ett eget språk  som alltid finns där, vare sig vi är medvetna om det eller inte. När vi övar på att lyssna in vår kropp och dess impulser; vilken del av kroppen vill röra på sig, är den en stor eller liten gest, långsam eller snabb? Så ger vi också utrymme för en slags kroppslig vishet och ofta överraskande insikter. En kvinna som varit med uttryckte sig så här; ”Det är svårt att hitta ord för att berätta vad man upplever, orden känns så begränsande. Men när jag dansar och visar med min kropp så stämmer det och jag känner mig sedd av de andra i gruppen.”

Jag hålller med henne. När vi är i kontakt med våra spontana och intuitiva rörelser, så ”stämmer det”.  Vi är på plats i oss själva. För att komma dit behöver man släppa den yttre värderande blicken och öva på att ge sig själv tillåtelse att vara just precis där man är.